μενᾶται

Μενδαῖος

Μένδη
Μενδαῖος, ου, adj. m. de Mendè, Dém. 35, 120 et 35 Baiter-Sauppe ; οἱ Μενδαῖοι, Thc. 4, 7, etc. ; Arstt. Œc. 2, etc. les habitants de Mendè.
Étym. Μένδη.