εὐ·θαλής, ής, ές [ᾰ] qui pousse bien, dont la végétation est florissante, Eschl. fr. 304 ; Orph. Arg. 910 ; Anth. 9, 3 ; Plut. M. 409a || Cp. -έστερος, Sabin. p. 240 Matthäi. Étym. εὖ, θάλλω ; cf. le suiv.