Οἰνό·μαος, ου
(
ὁ) Œnomaos :
1 h. Il. 5, 706 ||
2 particul. roi de Pise, père d’Hippodameia,
Pd. O.
1, 76 ; Eur.
I.T. 2,
etc. ; ironiqu., en
parl. d’Eschine, qui avait joué le rôle d’Œnomaos dans qqe
tragédie, Dém. 18, 180 Baiter-Sauppe.
Étym.
οἶν. *μάω, v.
μέμαα.