ἀχώρητος

ἀχώριστος

ἀχωρίστως
ἀ·χώριστος, ος, ον :
1 non séparé, Plat. Rsp. 524b ; part. qui n’a pas de place marquée, Xén. Lac. 9, 5 ||
2 inséparable, Arstt. Nic. 1, 13, 10 ; Gal. 8, 702.
Étym. ἀ, χωρίζω.