ἀπόλυτος
ἀπολυτρόω-ῶἀπόλυτος, ος, ον
[ῠ]
1 affranchi, absous,
Plut. M.
426b ||
2 achevé, accompli,
joint à ἐντελής, Luc. H. conscr. 55 ||
3 t. de
log. absolu, Arr. Epict. 2, 5, 24,
etc. ; Sext.
509 ||
4 t. de
gr. τὸ ἀπόλυτον, Hdn gr. p. 45, 18, 24,
le positif (d’un adjectif ou d’un
adverbe).
Étym.
ἀπολύω.