βρυχηθμός

βρύχημα

βρυχητής
βρύχημα, ατος (τὸ) []
1 rugissement, A. Pl. 94 ; Opp. C. 3, 36 ||
2 en parl. de pers. cri de fureur, hurlement de douleur, Plut. Mar. 20 ; Alex. 51 ||
3 p. ext. bêlement, Eschl. fr. 155.
Étym. βρυχάομαι.