διακροϐολισμός

διακροτέω-ῶ

διάκρουσις
δια·κροτέω-ῶ :
1 décomposer en ses éléments primitifs, Plat. Crat. 421c ||
2 c. βινέω, acc. Eur. Cycl. 180 ||
3 trouer, percer, Plut. M. 304b.