δοῦρα

δοῦρας

δούρατα
δοῦρας (τὸ) réc. c. δόρυ, nomin. fait d’après le gén. δούρατος, Th. Bergk, Poetæ lyrici græci, Fragmenta adespota, vol. 3, p. 689 et sq. 105 ; Anth. 6, 97.