ἔμ·ψυχος, ος, ον
[ῡ] qui a le souffle en soi, qui respire,
animé, vivant, p. opp. à ἄψυχος, Hdt. 1, 140, etc. ;
Soph. O.C.
1486, Ant.
1167 ; Eur.
Alc. 140 ;
fig. en parl. d’une
statue, Anth. 12, 56 ; de paroles,
Arstt. fr.
129 ; de sentiments, de passions,
Lgn 34, 4 ||
Sup. -ότατος, Plat. Tim. 74e ; Dysc. Synt. p. 19, 2.
Étym.
ἐν, ψυχή.