ἐπανθέω-ῶ

ἐπάνθημα

ἐπάνθησις
ἐπάνθημα, ατος (τὸ) fleur, fig. la partie principale ou la plus brillante d’une chose, éclat, Jambl. Nicom. ar. 53c.
Étym. ἐπανθέω.