εὐκραίρης

εὔκραιρος

Εὐκράντη
εὔ·κραιρος, épq. ἐΰ·κραιρος, ος, ον :
1 aux belles cornes (bœuf) Hh. Merc. 209 ; Eschl. Suppl. 300 ||
2 à l’éperon solide (navire). Opp. H. 2, 516 ||
E Fém. épq. ἐϋκραίρη, Hh. l. c.
Étym. εὖ, κραῖρα.