Εὐλάλιος

εὔλαλος

εὐλαμπής
εὔ·λαλος, ος, ον []
1 au beau langage, disert, Spt. Job 11, 2 ; Sir. 6, 5 ; Anth. 9, 525 ||
2 qui parle beaucoup, bavard, en parl. d’une bouteille, Anth. 9, 229.
Étym. εὖ, λαλέω.