γενειάς
γενειάσδωνγενειάς, άδος
(ἡ)
I subst.
1 barbe, Od. 16, 176 (au plur.) ; Eschl.
Pers. 316 ;
Eur. Suppl.
277, Hec.
344 ||
2 joue, Eur. Med. 709, I.T. 1366 ||
3 menton, Eur. Ph. 1390 ; en parl. d’un
cheval, Q. Sm. 4, 548 ||
II adj. f. qui sert à bander le menton, Gal. 12, 476 f,
480a,
etc.
Étym.
γένειον.