ἅλωσις
Ἁλώτιαἅλωσις, εως,
ion. ιος
(ἡ)
I prise, d’où :
1 prise, conquête,
Hdt. 1, 5,
etc. ; Eschl.
Ag. 589 ;
Plat. Leg.
685c,
etc. ||
2 capture (d’un
prisonnier), Plut. Num. 15 ||
3 t. de
droit, action de prendre en faute, Plat. Leg. 920a ||
II moyen de prendre,
Soph. Ph.
61.
Étym.
th. ἁλω-,
v. ἁλίσκομαι.