ὁρίσμιος

ὁρισμός

ὁριστέον
ὁρισμός, οῦ ()
I action de borner, de limiter, DH. 2, 74, etc. ||
II fig.
1 définition, Arstt. Nic. 8, 6 ; particul. t. de log. ou de gr. Arstt. An. post. 2, 3, 3, etc. ||
2 engagement précis, exacte obligation, Plut. Alex. 6, T. Gracch. 14, Ant. 58.
Étym. ὁρίζω.