κάκη
κακηγορέω-ῶκάκη, ης
(ἡ) [ᾰ]
disposition mauvaise, d’où :
1 lâcheté, Eschl. Sept. 192, etc. ; Plat. Menex. 246b ; joint à δειλία,
Eur. I.T.
676 ||
2 méchanceté, Eur. Hipp. 1335 ; Ar. Av. 541 ; en parl. d’un cheval, Plat.
Phædr. 247b.
Étym.
κακός.