καταφθίνω
καταφθίωκατα·φθίνω (impf.
κατέφθινον, fut.
inus. ; ao. réc. κατεφθίνησα, pf. réc.
κατεφθίνηκα)
1 se gâter, se corrompre,
dépérir, Pd. I.
8, 102 ; Soph.
Ph. 266,
etc. ; Eur.
Alc. 622,
etc. ; Th.
H.P. 9, 16, 5,
etc. ||
2 laisser se perdre,
d’où négliger, Arr. Epict. 4, 11, 25 ||
E Ao. Plut. M. 117c ; pf. Plut. M. 621e ; Arr. Epict. l. c.