κίχρημι
κίωκίχρημι (f.
χρήσω, ao.
ἔχρησα, pf.
κέχρηκα)
1 prêter :
τί τινι, Ar.
Th. 219 ;
Hdt. 3, 58 ;
Plut. Dem.
384e ;
Dém. 1250, 11 ;
Plut. Pomp.
29, qqe ch. à qqn ; τὴν χεῖρα, Lib. 4, p. 831 (sous la
forme κιχράω, v. le préc.) tendre la main (propr. offrir la main) ||
2 rendre un oracle,
Lib. 4,
p. 831 ||
Moy. κίχραμαι (impf.
ἐκιχράμην, ao.
ἐχρησάμην) [ᾰ] emprunter, Antiph. (Bkk. p. 116, 11) ; Plut.
M. 534 ;
Luc. Nec.
16 ||
E Pl. q. pf. sans augm. κεχρήκειν, App. Civ. 2, 29.
Étym.
cf. χρή.