κρήνη
κρήνηθενκρήνη, ης
(ἡ) source, fontaine, sans idée de « jaillissement », p.
opp. à πηγή, « source jaillissante
», Il. 9, 14 ;
16, 3 ; Od.
6, 292 ; 10,
107, etc. ; Soph. Aj. 862, etc. ; Eur. Hipp. 748, etc. ; Plat. Phæd. 112c, etc. ||
E Dor. κράνα [ᾱᾱ] Thcr. Idyl. 22, 37 ;
Simm. Secur.
fr. 1, 12.
Étym.
p. *κράσνᾱ,
p.-ê. de la R.
indo-europ. *krs-, source, flot ; cf. κρουνός.