μάρμαρος
μαρμαρόω-ῶμάρμαρος, ος, ον
[ᾰρο] brillant, resplendissant,
Il. 16, 735 ;
Eur. Ph.
1401 ; subst.
ὁ μ. pierre blanche ou brillante, Il.
12, 380 ; Od.
9, 499 ; Eur.
Ph. 663 ;
Ar. Ach.
1172 ; particul. marbre, Hpc.
666, 19 ; Th.
Lap. 9 ;
Str. 645 ;
en ce sens fém.
Thcr. Idyl.
22, 210 ; Str.
399.
Étym.
probabl. pré-grec.