μόνιμος
μονιμότηςμόνιμος, ος
[ῐ] qui reste, c. à d. : stable, fixe, Xén. Cyr. 8, 5, 11 ; Plat.
Leg. 736e ; fig. Thc. 8, 89 ; Soph. O.R. 1322 ; Plat. Rsp. 505e, etc. ; Arstt. Pol. 4, 12 ||
Cp. μονιμώτερος, Arstt.
l. c. ; sup.
-ώτατος, Xén.
Cyr. 8, 5, 11
||
E Fém. -η, Anth. 12, 224.
Étym.
μένω.