μονόλοπος

μονόλυκος

μονομάτωρ
μονό·λυκος, ου () [ν‼, à cause de la forme primit. de λύκος = *ϝλύκος cf. sscr. vrkas] loup d’une taille singulière, extraordinaire, Arat. 1124 ; El. N.A. 7, 47 ; fig. Plut. Alex. 23 ; cf. μονολέων.
Étym. μ. λύκος.