μυσακτέον

μυσαρός

μυσάρχης
μυσαρός, ά, όν [ῠᾰ] qui souille, infâme, abominable, impur, en parl. de choses, Hdt. 2, 37 ; Eur. I.T. 1224 ; en parl. de pers. Eur. Med. 1393 ; Ar. Lys. 340.
Étym. μύσος.