περιχαρής
περιχάσκωπεριχαρής, ής, ές
[ᾰ] très joyeux ou joyeux à l’excès, Hdt.
1, 119, etc. ;
Soph. Aj.
693 ; Plat.
Rsp. 462b, etc. ; τινι, Hdt. 1, 31 ; Ar. Vesp. 1477, etc. ; ἐπί τινι, Pol. 1, 41, 1 ; διά τι,
Pol. 4, 86, 5,
de qqe ch. ;
subst. τὸ περιχαρές, Thc.
2, 51 ; 7,
73, joie extrême ou
excessive.
Étym.
περιχαίρω.