ποντομέδων
ποντοναύτηςποντο·μέδων, οντος
(ὁ) roi de la mer, en
parl. de Poseidôn, Pd. O. 6, 176 ; Eschl. Sept. 131 ; Eur. Hipp. 744 ; Ar. Vesp. 1532 ; en parl. de Priape,
Anth. 10, 16 ||
E Voc. ποντόμεδον,
Pd. l. c. ;
ou ποντομέδων,
Orph. H.
17, 4.
Étym.
π. μέδω.