ψαλτήριον, ου
(τὸ) instrument
à cordes,
sorte de harpe, Th. H.P. 5, 7, 6 ; Plut.
M. 713c,
827a, Them. 2, Ant. 24 ; Sext. p. 748, 17 ;
particul. l’instrument appelé
μάγαδις,
Apd.
(
Ath. 636f),
ou l’instrument appelé
τρίγωνον,
Arstt.
Probl. 19, 23,
2.
Étym.
ψάλλω.