ῥωμαλέος
ῥωμαλεότηςῥωμαλέος, α, ον
[ᾰ] fort, robuste, en
parl. de la force du corps, Plat.
Ax. 365a; Arstt. Physiogn.
5, 8, etc. ;
en parl. de choses, fort, solide,
Hdt. 3, 22 ;
Anth. 7, 413 ||
Cp. -ώτερος, Hdt. l. c. ; sup. -ώτατος, Plut. C. Gracch. 4 ;
Diosc. 1,
15.
Étym.
ῥώμη.