σόφισμα
σοφισματικόςσόφισμα, ατος
(τὸ)
1 habileté, adresse,
Xén. Hier.
1, 23 ||
2 invention ingénieuse,
expédient, Pd. O. 13, 24 ; Hdt. 3, 85 ; Eschl. Pr. 459, etc. ; Soph. Ph. 14, etc. ; Plat. Conv. 214a, Lach. 183d, etc. ; en mauv. part : artifice, ruse, intrigue,
Thc. 6, 77 ;
Eur. Bacch.
489, etc. ;
Dém. 924, 2 ;
Arstt. Pol.
5, 8, 4, d’où
traquenard, Ar. Ran. 17, etc. ||
3 sophisme, Plat. Rsp. 496a ; Dém. 775, 6 ; Arstt. Pol. 4, 13, 5 ; p. opp. à un
raisonnement juste (φιλοσόφημα
ou ἐπιχείρημα)
Arstt. Top.
8, 11, 12 ; comiq. en
parl. d’une pers. Ar. Av. 431.
Étym.
σοφίζω.