στοχαστικός
στοχαστικῶςστοχαστικός, ή,
όν :
1 qui vise bien, qui tend
directement vers, gén. Plat. Def. 412e, etc. ; Arstt. Nic. 6, 7, 6 ||
2 habile à conjecturer,
pénétrant, Plat. Gorg. 463a ; Plut. M. 792d ; ἡ στοχαστική
(s. e. τέχνη)
Plat. Phil.
55e, l’art de
conjecturer ||
3 conjectural,
Hermog. Rhet.
16, 17.
Étym.
στοχάζομαι.