συγκοιμάομαι-ῶμαι
συγκοίμημασυγ·κοιμάομαι-ῶμαι (f. -ήσομαι, pf. συγκεκοίμημαι) coucher
avec, dat. en parl. de
l’homme, Hdt. 3, 69 ; Lys. (Ath. 535a) ; en parl. de la femme,
Eschl. Ag.
1258 ; Soph.
El. 274 ;
Eur. Ph.
54, etc. ;
fig. Pol.
Exc. Vat. p. 401.