θυόεις

θύον

θύος
θύον, ου (τὸ)
1 arbre odoriférant, le même que θύα, Od. 5, 60 ; Moschion hist. (Ath. 207e) ; d’où encens, Pd. fr. 95, 7 ||
2 gâteau pour les sacrifices, Pd. fr. 95, 7 ; DP. 936.
Étym. Étymol. inconnue ; cf. θυία, θύα, θύω 1.