ἀφίκευσο

ἀφικνέομαι-οῦμαι

ἀφίκτωρ
ἀφ·ικνέομαι-οῦμαι (impf. ἀφικνούμην, f. ἀφίξομαι, ao. 2 ἀφικόμην [], pf. ἀφῖγμαι, pl. q. pf. ἀφίγμην)
I arriver, d’où :
1 arriver, parvenir, d’où venir, avec l’acc. de lieu, Hom. Hés. Pd. : κλισίην, Il. 11, 618 ; νῆας, Il. 17, 454, à la tente, aux vaisseaux ; de même avec un acc. de pers. μνηστῆρας, Od. 1, 332, arriver parmi les prétendants ; rar. avec εἰς, Il. 24, 431 ; Od. 4, 255 ; avec ἐπί, Il. 10, 281 ; 22, 208 ; avec ποτί, Od. 6, 297 ; avec κατά, Il. 13, 329 ; avec ὑπό, Od. 20, 81 ; avec le rég. du lieu d’où l’on vient : ἀφ. παρά τινος, Soph. O.R. 935, arriver d’auprès de qqn ; avec double rég. : ἀφ. τινι ἐς λόγους, Hdt. 2, 28, entrer en conversation avec qqn ; διὰ λόγων ἑαυτῷ ἀφ. Eur. Med. 872, converser avec soi-même, c. à d. réfléchir en soi-même ; διὰ μάχης ἀφ. τινι, Hdt. 1, 169, engager un combat avec qqn ; avec un suj. de chose (navire, cargaison, etc.) Xén. Plat. ; fig. μ’ ἄλγος ἀφίκετο, Il. 18, 395, une douleur est venue m’atteindre ||
2 parvenir à, en venir à, en parl. d’une condition, d’un état de l’esprit, d’une disposition de l’âme, etc. ; ἀφ. εἰς τὸ ἴσον τινί, Xén. Cyr. 1, 4, 5, parvenir à égaler qqn ; εἰς ἀπορίαν, Plat. ; ἐς ἀπορίην, Hdt. 1, 79, en arriver à être sans ressources ; ἐς τοσοῦτον τύχης, Hdt. 1, 124 ; ἐς τοῦτο δυστυχίας, Thc. 7, 86, en venir à ce degré de fortune, d’infortune, etc. ; εἰς ἀθυμίαν, Eur. en arriver au découragement ; avec double rég. ἐς ἔχθος ἀπικέσθαι τινί, Hdt. ou δι’ ἔχθρας ἀφ. τινί, Eur. Hipp. 1164, en venir à des sentiments d’hostilité pour qqn ; avec un inf. ἐς ὀλίγον ἀφίκετο τὸ στράτευμα νικηθῆναι, Thc. 4, 129, il s’en fallut de peu que l’armée ne finît par être vaincue ||
II revenir, retourner, Od. 10, 420 ; Eur. El. 6 ; Plat. Charm. 153a ||
E Fut. 2 sg. épq. ἀφίξεαι, Od. 12, 39. ao. 2 ἀφικόμην, p. except. avec [], Pd. O. 9, 67 ; impér. 2 sg. ἀφίκεο, Od. 1, 171 ; impér. dor. ἀφίκευσο, Thcr. Idyl. 11, 42 (vulg. ἀφίκευ τύ). — Conjug. ion. prés. ἀπικνέομαι, Hdt. 2, 41, etc. Impf. 3 pl. ἀπικνέοντο, Hdt. 4, 125. Fut. ἀπίξομαι, Hdt. 2, 29 (cf. éol. 3 sg. ἀπίξεται, Thcr. Idyl. 29, 13). Ao. 2 ἀπικόμην, Hdt. 2, 44 ; 8, 8 ; 2 sg. ἀπίκευ, Hdt. 1, 124 ; 3 pl. ἀπικέατο, Hdt. 1, 15, 169. Pf. 3 sg. ἀπῖκται, Hdt. 1, 193. Pl. q. pf. 3 pl. ἀπίκατο, Hdt. 8, 6, et ἀπιγμένοι ἦσαν, Hdt. 9, 118.
Étym. ἀπό, ἱκνέομαι.