δολοπλόκος
δολοποιόςδολο·πλόκος, ος, ον,
qui ourdit (litt. qui tresse) des ruses,
Sapph. 1, 2 ;
Poèt. (Arstt.
Nic. 7, 7) ;
Nonn. Jo.
p. 132, 12 ; Triphiod. 264 ||
E Fém. -πλόκη, Poetæ lyrici græci, vol. 3, Fragmenta Adespota, Th. Bergk,
p. 727 et sq. 129.
Étym.
δόλος, πλέκω.