δυσανασχετέω-ῶ
δυσανάσχετοςδυσανασχετέω-ῶ (seul. prés.
et part. ao.) [ῠᾰν]
1 supporter avec peine,
acc. Thc.
7, 71 ; Plut.
Sert. 16
||
2 d’où être mécontent ou
indigne : ἐπί τινι, Phil. 2, 461 ; Plut. Cam. 35 ; πρός τι, Pol. 16, 12, 5 ;
περί τινος, Phalar. Ep. 115, p. 336 Valckenaer de qqe ch.
Étym.
δυσανάσχετος.