δυσεύρετος
δυσέφικτοςδυσ·εύρετος, ος, ον
[ῠ]
1 difficile à trouver,
Eschl. Pr.
816 ; Xén.
Vect. 4, 13 ;
Luc. Tim.
25 ; joint à
σπάνιος, Plut.
M. 97b ||
2 où l’on trouve
difficilement son chemin, inaccessible (forêt) Eur. Bacch. 1221.
Étym.
δ. εὑρίσκω.