εὔφθαρτος

εὔφθογγος

εὐφιλής
εὔ·φθογγος, ος, ον ; qui résonne agréablement, harmonieux, Thgn. 534 ; Eur. Tr. 127 ||
Cp. -ότερος, Eschl. Ch. 341 ; sup. -ότατος, Str. 718.
Étym. εὖ, φθέγγω.