γενειάω-ῶ (
seul. prés. et
ao.)
1 commencer à avoir de la
barbe, Od. 18, 176,
269 ; Xén. An. 2, 6, 8 ; Plat. Pol. 270e ; etc. ||
2 avoir de la barbe, être
barbu, Ar. Eccl.
145 ; Arstt.
G.A. 2, 7, 15
||
E Ao. part. acc. ion. γενειήσαντα, Od.
ll. cc.
Étym.
γένειον.