γεννητικός
γεννητόςγεννητικός, ή,
όν :
1 capable de procréer,
propre à la génération, Arstt.
H.A. 5, 14,
3 ; An. 3, 9,
6 ; Probl. 10,
65 ; DS. 1,
88 ||
2 en
génér. qui engendre, qui produit, gén. Hpc. 407, 47 ; Ath. 32e ; abs. Arstt. H.A. 5, 2, 2 ;
en parl. du nombre 6 (cf. ἄγονος) Phil. 1, 3.
Étym.
γεννάω ; cf.
γενητικός.