πανδείμαντος

πάνδεινος

πανδέκτειρα
πάν·δεινος, ος, ον :
1 tout à fait redoutable, terrible, Plat. Rsp. 610d ; Luc. Pr. 8 ||
2 tout à fait habile, Plat. Pol. 290b ; Dém. 378, 8.
Étym. π. δεινός.