πτῶμα
πτωματίζωπτῶμα, ατος
(τὸ)
I chute, Eschl. Pr. 919 ; Soph. Ant. 1046 ; Eur. El. 686 ; Plat. Lach. 181b ; fig. revers, malheur,
Eur. H.f.
1228 ; particul. échec, défaite, Pol. 33, 12, 7 ; erreur,
Naz. 2, 609
a Migne ||
II tout objet
tombé :
1 fruit tombé d’un arbre,
Lys. (Harp.)
||
2 ruine, débris,
Pol. 5, 4, 9 ;
5, 100, 6 ; 16, 31,
8 ||
3 corps mort, cadavre,
Eschl. Suppl.
662 ; Eur.
Or. 1196,
etc. ; Pol.
15, 14, 2, etc.
Étym.
πίπτω.