σιτέω-ῶ
σιτηϐόροςσιτέω-ῶ [ῑ]
(seul. part.
prés.) nourrir, Gal. 15, 118 ||
Moy. σιτέομαι-οῦμαι (impf.
ἐσιτούμην, f.
σιτήσομαι, ao.
ἐσιτήθην) se nourrir, Od. 24, 209 ; Hdt. 1, 94, 133 ;
σ. τι, Eschl.
fr. 194 ; Hdt.
1, 71, 200, 202 ; Thcr. Idyl. 9, 26 ; ou τινι, Xén. Cyr. 8, 1, 3, etc. ; ἀπό τινος,
Hld. 2, 23, de
qqe ch. ; fig. avec l’acc. (se nourrir
d’espérances, de sagesse, etc.)
Eschl. Ag.
1668 ; Ar.
Nub. 491
||
E Impf. itér. 3 pl. σιτέσκοντο, Od. 24, 209. Ao. dor. poét.
σιτάθην [ᾱ]
Thcr. Idyl.
l. c. Ao. moy. en
compos. -εσιτησάμην, Str. 15, 727.
Étym.
σῖτος.