στρατήγιον
στρατηγίςστρατήγιον, ου
(τὸ) [ᾰ]
1 tente du général,
Soph. Aj.
708 ; Dém.
1043, 11 ; sel.
d’autres, quartier général, Pol.
6, 31, 1 et 5 ; DH. 9, 6 ||
2 local d’Athènes où les
stratèges tenaient leurs séances, Eschn.
39, 24 ; 74,
21 ; Dém. 42,
14 Baiter-Sauppe ; Plut.
Per. 37,
etc.
Étym.
στρατηγός.