θεομόριος

θεόμορος

θεόμορφος
θεό·μορος, ος, ον :
1 attribué par la divinité, Pd. O. 13, 8 ; I. 8, 84 ||
2 béni par les dieux, Pd. P. 5, 6 ||
E Dor. et ion. θεύμ. Pd. O. 3, 10.
Étym. θ. μόρος.